Efter en tid i en avlagd marmeladburk fick våra små yngel så äntligen komma ut i friheten (?) Kanske var det de stora fiskarna som var mest glada över detta beslutet. Ynglen verkade mest livrädda om jag ska vara ärlig.
Det gick ganska snabbt sen försvann de allihop in bland stenar, in bakom vattenfiltret och andra ställen. Vi såg helt enkelt inte röken av dem. Men det gjorde tydligen de stora fiskarna. För nästa morgon stod endast ett av de lite större ynglen att finna. Resten var bokstavligt talat som uppluskade av jorden, eller i detta fallet, några rovgiriga akvariefiskar.
Dagarna gick och det lilla ensamma ynglet vande sig mer och mer vid sin nya tillvaro. Det kom fram när det vankades mat och så försvann det in i sitt gömställe bakom vattenfiltret igen. De vuxna fiskarna har helt tappat intresset för att jaga den lille nu. De låter det helt enkelt hållas där i bakgrunden.
Idag gjorde vi veckorengöringen i akvariet. Då fann vi två yngel till. Ett hade varit under piratskeppet och det andra hade simmat in i vattenfiltret och häll på att bli nedspolad i vasken av mig. Det var ren tur att jag tittade i botten idag också. Annars hade det försvunnit, utan att vi skulle ha saknat det. VIlket slut det vore. Att försvinna utan att någon märker att man försvinner:
Nu simmar alla söndagsslött omkring bland piratskepp och grönska. Det ser behagligt ut.
Har jag förresten berättat hur tama och uppmärksamma fiskarna blivit? När vi går förbi akvariet följer de oss med blicken hela tiden. Stannar vi framför dem och tar upp matburken blir de som tokiga. När luckan öppnas väntar de med gapande munnar på att vi ska mata dem. De är för gulliga de små liven.
